Nästa stopp på resan var som sagt Huangshan, eller Gula bergen som de också kallas. Vi steg upp tidigt och snubblade rakt på en taxi som tog oss till tågstationen, men väl där blev vi lagom stressade av att inte ha en enda spänn kvar i kontanter bara för att upptäcka att alla bankomater var stängda. Många varv runt den enorma stationen senare lyckades vi tack och lov hitta en på våningen under. Skojar inte, alla tågstationer vi var på i Kina är större än de flesta flygplatser jag sett. Men iväg kom vi till slut! Väl framme i bergen var det kanske lite krångligare än vi trott att hitta hotellet men en 11 kronors bussresa för mycket kom vi iallafall rätt. Trodde vi, för när vi kom till receptionen fanns där en trevlig herre som bestämt visade oss till ett annat hotell på andra sidan ravinen. Oh well, där kunde vi ju checka in så hotellet hade väl bara flyttat.
Kinesiska snabbtåg, 380 km/h gick det i minsann.
Kajsa väntar snällt på bussar i Huangshan.
Och tittar på hotellet vi trodde vi skulle bo på.
Men vi hamnade i det här rummet istället. De bjöd på både te och äpplen, finemang!
Men sen blev vi hungriga och gick ner i receptionen. Där hittade vi resans intressantaste måltid, self-heating-fish-flavoured-pork! Allt som ligger på bordet skulle alltså pusslas ned i byttan och sen hux flux började det koka och ryka.
Kemisterna gissade vilt och kom fram till det inte helt otippade ”exoterm reaktion”. Den något lata analysen googlades sedan fram till att vi hade gjort släckt kalk i byttan, helt klart exotermt!
Morgondagens frukost var mindre äventyrlig men väldigt godkänd för att vara kinesisk frulle, massa bröd till västerlänningarna. Och kaffe!
Sen gick vi ut för att hoppa på bussen vi åkt fel med dagen innan, för nu skulle vi upp på berget.
Vilket man lättast gör medelst linbana.
Sen var det bara att börja knata runt.
Skyltarna var mycket informativa.
Även om alla inte gjorde vad som stod på dem.
Fanns också några hotell och restauranger där uppe, till vilka all utrustning, mat och vatten bärs(!) upp för berget av kineser som jag hoppas har en bra sjukförsäkring.
Finns inga dåliga kläder för bergsbestigeri.
Ifall man blev trött kunde man också få bli buren av de här raska herrarna. De vi såg som blev burna var dock nog tyvärr de som egentligen hade mått bäst av att promenera lite.
OBS OBS.
Här bodde bärarna. Tror vi.
Och här är den fantastiska Welcoming Pine! Står enligt legenden och hälsar alla välkomna till berget! Vi kom visst från fel håll.
Vilket blev ännu tydligare vid den här skylten. Vi gick alltså ned för backen, betyder det att vi råkar ut för det motsatta?
Hemfärd med linbanan.
Var en fin promenad ned till hotellet igen.
Råkade gå förbi ett manager-peptalk också, himla fint sätt att starta jobbdagen på.
Sen testade vi hotellets restaurang, försökte beställa flera rätter som man brukar göra i Kina men fick över google translate veta att nudelsoppan vi valt ”has a lot of weight”. Så vi tog bara den.
Var nog tur det.
Sen somnade vi gott och vaknade med en härlig träningsvärk, Kajsas iphone berättade att vi hade gått ungefär 200 våningar i trappor sammanlagt under dagen. Väldigt väldigt värd promenad! Efter frukost tog vi en liten promenad i ravinen där hotellet låg, men det får bli ett annat inlägg.
